Damp Tilda

Jag skriver i hopp om att knappt någon läser min blogg längre då jag bara vill skriva av mig.

Senare ska jag låsa min blogg och ge lösenordet till mina närmaste som är intresserade att läsa så man kan skriva precis vad man vill.

Jag är trasig. Inifrån och ut.
Jag tappade mig själv mitt i allt och sårade den som någonsin har betydit något för mig. Den enda jag nånsin har litat 100% på, och som alltid har ställt upp för mig. Den jag har kunna skratta och gråta med och som alltid hållt mig om axlarna när något har varit fel. Vi har delat allt i fem år nu, och jag bara slänger iväg det.
Han är lika trasig som mig, jag har rivit sönder honom och mig, skärt av bandet som fanns mellan oss. Jag skulle hellre ta en pistol och skjuta oss båda i huvudet för det är vi mer värda än det här.

Vi är så ensamma, förstörda och sårade. Pågrund av mig.

Jag känner mig så ensam, har ingen att vända mig till. Har under denna process tappat min bästa kompis också som jag trodde jag kunde lita på i vått och tort. Men som mamma sa en gång till  mig som jag aldrig kommer glömma.
"Du kan inte lita på någon, utom dig själv" Det är så sant. Fast frågan är om jag kan lita på mig själv ens.
Vet inte var jag ska ta vägen, jag vill inte vara här men jag vill inte vara borta heller. Jag vill finnas för andras skull, men för min egen skull vill jag bara somna och försvinna några år och sen komma tillbaka utan minnen och känslor och leva som ett pucko utan empati eller tankar.

Jag är så otroligt ful, för insidan speglas utåt. Elak, självisk, ingen respekt alls för någon eller mig själv. Allt lyser utåt så det finns en anledning varför ingen vill se eller ha med mig att göra egentligen. För allt är falskt.
Människor möter människor för sin egen skull, jämt. Alla vill ha ut någonting för sin egen vinning. Ingen bryr sig om något annat än sig själv.